matildaeng

Han vred om nyckeln försiktigt för att inte väcka de andra som troligtvis låg och sov inne i huset. De hade slutat bryr sig om vad han gjorde om kvällarna för länge sen, att han kom hem klockan 03.15 en vardag verkade de inte heller bryr sig om. Han tittade på mobilen, inga missade samtal hemifrån. Han hade fått sms vid elvatiden från sin syster som undrade vart han höll hus. Han hade inte svarat henne, han hade fullt upp med annat då. Han smög in på sitt rum för att snabbt krypa ner i sängen. Han hörde en lätt knackning på dörren och kort efter steg han syster in i rummet.
- Vart har du varit Simon? Varför svarar du inte på mitt sms? frågade hon med en oroad min.
- Förlåt, jag glömde bort att svara. Gå och lägg dig och sov igen, jag mår bra.
Hon stod och kollade på honom ett tag sedan gick hon ut ur rummet.

Han låg vaken länge innan han somnade. Han kunde inte somna, han tänkte på hur han skulle göra, borde han berätta för sin syster vad han hade varit med om ikväll eller skulle han hålla det för sig själv. Hans syster var ett år yngre än han själv, hade precis börjat första året på gymnasiet, samma skola och samma linje. De var ett litet samhälle de bodde i, alla visste vilka de var. Simon och Sara på Odengatan, syskonen som alltid höll ihop.
Han hörde att ytterdörren slogs igen innan han somnade.

Hon ryckte upp dörren och slet upp Simon ur sängen.
- Har du sett Sara?
Simon tittade yrvaken på henne och sneglade på klockan, 17:07 stod den på. Hade han sovit så länge, han kom visserligen hem sent men hade han lyckats sova förbi en heldag.
Mamma tittade ilsket på honom
- Kan du svara mig? Vet du vart hon är?
Simon tittade fortfarande på henne och svarade sedan
- Är hon inte på sitt rum?

- Nej, och hon verkar inte ha varit i skolan idag heller.

Simon reste sig upp utan att titta på sin mamma. Han gick in Saras rum där han möttas av en konstig känsla. Det hade varit någon här, det kände han. Men han var helt säker på att han skulle ha vaknat om någon varit i lägenheten, han vaknade alltid av minsta lilla ljud. Han stoppade ner händerna i byxfickorna och la märke till en lapp som låg i ena byxfickan, han tog upp den och läste, ”Det är bara du som kan rädda henne nu”.